Om första tiden – med Isabel Boltenstern

Isabel har sedan några månader flyttat från Stockholm hem till Helsingborg och lever familjeliv i hus, närmre sina föräldrar. Hon verkar verkligen genuint trivas med sin vardag, och delar med sig av den via sin instagram @boltenstern. Hon och hennes kille Alexander har två barn tillsammans: Ilse som är två år och Otto på drygt fyra månader. När hon inte är föräldraledig jobbar hon som sportreporter och driver parallellt appen mammaträning. Hon har tidigare skrivit en otroligt populär bok, ”Lycka till med resten av livet”, som handlar om hennes utmattning och resan ut ur den.

Isabel har alltid delat med sig öppet och hjärtligt om sitt liv, och också gjort det kring föräldraskapet. Hon är rättfram, bjussig och rolig! Hon ifrågasätter gärna gamla sanningar och står upp för det fria valet – helt enkelt en frisk fläkt som vi på Unna tror är nyttig för många att ta del av.

Första (första) tiden

Vi skruvar tillbaka bandet lite för att prata om första tiden med första barnet, och kommer senare in på hur den erfarenheten lagt grunden för upplevelsen nu med andra barnet.

Kan du berätta lite om första tiden, med första barnet?

-Jag minns att det från start var mycket fokus på stimulans för att få igång mjölkproduktion. Alltså, det var väldigt fokus på det! Och det var väl fine, jag hade ju tänkt amma även om jag hört om och tyckte det verkade praktiskt med delamning så att man kan få bättre avlastning. Hursomhelst, jag ammade på enligt uppmaning, och fick en smärre chock av hur mycket snuttande det innebar. Och hur ont det kunde göra. Jag fick helt såriga bröstvårtor och minns på kvällarna hur jag satt och grät samtidigt som Alex tryckte mina fötter för att vi skulle försöka avleda smärtan från brösten när hon ammades.

Kom du till någon vändpunkt?
-Ja, vi hade hembesök av BVC och jag fick fantastiskt stöd från min sköterska. Hon såg verkligen mig, och att jag inte hade det så bra, och sa till mig gällande amningen att ”man kanske inte ska vara så envis”. Det finns andra sätt som kanske fungerade bättre för oss. 

Hur var det att få höra det?
-En otrolig lättnad! Tidigare vårdkontakter hade alla varit väldigt tydliga med amningens fördelar och ville till varje pris att den skulle komma igång, så det var därför en ögonöppnare när men sköterska förklarade att det snarare var prio att jag mådde bra än att helamma till varje pris. Hennes moderna sätt att se på det gjorde väldigt gott för mig. 

Skulle du säga att det här var din största utmaning som nybliven mamma?
-Det var i alla fall den första utmaningen. Jag kände egentligen bara en kort stund att jag hade misslyckats med något, typ vid första flaskan, men sen efter några nätters mer sammanhängande sömn såg jag helheten mer och kunde känna mig tacksam och nöjd över att vi löst problemet.

-Men min största utmaning var nog egentligen ensamhetskänslorna jag tampades med. Jag hade inte riktigt något mammasjälvförtroende och blev försiktig och avvaktande med att hitta på saker och träffa folk. Det kändes liksom tryggast att bara stanna hemma, men då blev jag ju ensam, vilket inte var så bra för mig.

Kunde du komma ur det senare?
-Ja, eller en räddning för mig blev att jag skrev öppet om vad jag upplevde på Instagram. Jag möttes av mycket igenkänning och fick liksom en samhörighet med massa andra mammor som kanske upplevde eller hade upplevt samma sak.

Om förväntningar

Vi pratar en del om hur förväntningar kan styra hur man upplever saker. Både ens egna förväntningar och förväntningar utifrån, och hur det verkligen blir tydligt i fallet som nybliven mamma. Lever man upp till förväntansbilden kanske det är lättare att få känna sig bra, och tvärtom om man inte gör det. Isabel är så tydligt en person som vill bestämma själv, och inte bara köpa in på det någon annan förutbestämt. Hon berättar:

”Jag ville ju föda med kejsarsnitt och redan där var jag ju ”fel”, så att säga. Sedan, så fort bebisen var ute var det tydligt att det förväntades att jag skulle amma, så även om jag själv inte hade någon stark uppfattning att jag skulle amma till varje pris, så blev det liksom laddat. Det var så tydligt att det förväntades.”

Minns du vad du själv hade för förväntningar inför att få barn första gången?
-Under första graviditeten var jag så otroligt fokuserad på förlossningen att jag knappt hade tänkt en tanke på hur det skulle kunna vara sen när barnet kommit. Jag ville verkligen föda med kejsarsnitt och fick kämpa för det hela graviditeten. Fyra dagar innan BF fick jag snittet beviljat och kunde andas ut.

Hur var det att hantera den ovissheten kring förlossningen?
-Trots att jag hade en bra graviditet var det ändå en ständig oro som låg och puttrade, och det kändes både förnedrande och frustrerande att inte få gehör. Det förtog lite av glädjen att vara gravid faktiskt.  

Gick något under bebistiden enklare än vad du hade väntat dig?
-Ja, det var enklare än vad jag trodde att hålla min bebis nöjd. Vi hittade inte på massa bebisanpassade grejer, men märkte att hon var nöjd bara hon var med där vi var. Och att hon kunde vara nöjd även i andras famnar.

Vilket råd skulle du vilja ge dig själv som nybliven mamma?

-Det skulle väl vara att du ska komma ihåg att kommunicera dina behov till de närmsta runtomkring dig. För annars vet ingen vad du behöver, och det blir svårt för någon att hjälpa eller avlasta. Viktigt också att kommunicera även om du inte exakt vet hur du vill ha något, så att man tillsammans kan hitta nya sätt att göra eller lösa saker på så att man kan få ha det så bra som möjligt. 

Förutom det rådet, vad tror du att du hade behövt under första tiden för att göra den tiden bättre?
-Jag hade behövt se fler möjligheter, fler alternativ i hur man kan ta hand om barn. Det är så lätt att man som nybliven förälder får bilden att det bara finns ett sätt som är rätt, men så är det ju inte. Det finns ju många sätt som är rätt!

Finns det något du inte hade behövt?
-Jag tyckte egentligen att jag var rätt förskonad, men påtryckningar och pekpinnar behövde jag minsann inte. Jag behöver problemlösning!

Var det något du bestämt dig för att göra annorlunda, eller försöka ha annan inställning till, nu andra gången?
-Ja planen den här gången var ju att delamma från start – helt och hållet för att det var en så bra lösning för oss med första barnet. Tyvärr har vi ju inte lyckats med detta för han v-ä-g-r-a-r ta flaska än så länge.

Om att dela på ansvaret från start

Isabel och hennes sambo Alexander har delat på föräldraledigheten på ett sätt som man sällan (aldrig?) hört någon annan göra. De har också berättat öppet om sin tydliga uppdelning, och verkligen varmt rekommenderat andra föräldrar att undersöka sina möjligheter att göra liknande.

Berätta om dina och era val kring bebistiden och föräldraledigheten!
-Vi båda är egenföretagare och har varken velat eller kunnat pausa våra jobb, så vi har delat föräldraledigheten varje dag och fortsatt jobba 75% båda två. Efter första månaden, som jag behövt för att läka efter mina snitt, har vi gjort så att en jobbar fram till lunch medan den andra tar hand om barnet och så byter vi vid lunch. Nästa dag gör vi tvärtom, så att den som jobbade eftermiddag dagen innan nu jobbar förmiddag. Vi har alltså delat varje dag rakt av.

Berätta om fördelarna med den här uppdelningen!
-Dels är ju båda vi föräldrar med på allt, alla utvecklingssprång, hos barnet. Och dels kan vi båda låta våra företag vara i rullning. Man har dessutom större förståelse för varandra, att man kan vara helt slut efter att ha varit med barnen eller att det inte är så enkelt att komma hem från en slitig arbetsdag och direkt ställa sig att laga mat. Vi upplever att vi har mer ork att göra grejer och vara på topp, både i föräldrarollen och i rollen på jobbet, genom den här spliten. Man får liksom det bästa av två världar!

Varför gör inte fler så här? Vad får du/ni för reaktioner när ni berättar om era val?
-Många säger att de inspireras och skulle vilja göra liknande, men jag tror de i själva verket aldrig ens undersöker möjligheterna. Det är klart att alla inte är egenföretagare och kan göra sitt jobb hemifrån, men förvånansvärt många ”delar” ju fortfarande föräldraledigheten så att mamman är hemma ett år och pappan är föräldraledig ett par månader i samband med semestern typ. Det finns andra möjligheter, man måste bara våga fråga arbetsgivaren om det är möjligt. Kanske är de mer tillmötesgående än man tror?

Finns det något du stör dig på i föräldrasammanhang?
-Ja, jag stör mig på när vissa har som grundinställning att pappan inte kan ta hand om barnet första året. Hörde en bekant säga ”Som pappa kan man ju ändå inte göra något första året!”. Och vidare att man pratar om att barnet är mammigt, som om det inte fanns en rot till att barnet är mammigt. Och som om det mönstret inte skulle gå att bryta genom att dela på sysslorna bättre och låta pappan utveckla sina egna sätt att tex trösta, lugna, söva barnet. Fattar att det kan vara besvärligt med matningen, som nu när vi fått smaka på en som inte tar flaska, men jag tror att man kan göra mycket för att försöka bryta mönster där pappan typ blir ansvarslös/obehjälplig i skötseln av barnet, mycket tidigare.

Barn är olika

Har det varit lättare, eller har något varit svårare i att bli mamma för andra gången?
-Mycket har varit lättare eftersom jag har mer kunskap kring vad det innebär att ta hand om ett barn, men det har också blivit så uppenbart hur barn är olika! Det som funkade med Ilse fungerar inte per automatik med Otto! Det som varit svårare denna gång har varit att lillebror inte tar varken flaska eller napp, något vi tog för givet eftersom storasyrran gjorde det på direkten. Det försvårar såklart en del då vi alla blir mer låsta i brist på alternativ till matning.

Vi på Unna är glada över att ha fått prata med, och dela Isabels story! Vi tackar för det, och för att hon också i sina kanaler så transparent delar med sig av både utmaningar och lösningar och sätter ord på det som kan vara svårt, som till exempel en utmattning. Följ henne på instagram @boltenstern och missa inte hennes träningsapp mammaträning – helt anpassad för träning under och efter graviditet.